För ett år sedan

Igår var det precis ett år sen jag plussade på stickan. Egentligen hade jag tänkt vänta några dagar till innan jag tog testet eftersom det enligt alla rekommendationer var för tidigt ännu, men otålig som jag var kunde jag förstås inte vänta.

Jag hade bestämt att jag, ifall testet skulle vara positivt, ville berätta för Erik genom att ge honom något babyplagg som present. Dagarna innan hade jag därför i smyg skummat genom babyavdelningarna i några klädaffärer. (Man är för övrigt övertygad om att alla genast förstår vad man håller på med om man går och tittar på babyplagg då man försöker bli gravid. I mitt sinne tänkte jag därför ut små lögner jag skulle dra ifall nån såg mig, men det var nog bra att jag inte träffade på någon bekant för jag hade garanterat avslöjat mig själv genom mitt nervösa beteende och överdrivna bortförklaringar.) Nåja, jag hittade förstås ingen body med något tryck i stil med ”I love dad”, som jag hade hoppats, så istället blev det ett par babystrumpor. Väl hemma paketerade jag färdigt in dem, medveten om att det mycket väl kunde ta månader innan jag fick ge dem åt honom, men med hoppet om att få ge dem redan samma vecka.

Som sagt rekommenderas det ju inte att man tar testet för tidigt, både med tanke på den stora risken för ett supertidigt missfall och eftersom testet i ett så tidigt skede kan visa negativt trots att man är gravid. Jag hade ändå hållit på och googlat (förstås, alla som varit där kan säkert relatera) och märkt att en hel del kvinnor plussat redan i vecka fyra, så jag räknade och funderade och hade bestämt mig för att jag som tidigast vågade mig på ett test den söndagen. Då skulle dessutom både jag och Erik vara lediga så jag skulle kunna ta testet genast på morgonen, enligt rekommendationen, och berätta för honom över frukosten OM det skulle visa sig vara positivt. Jag hade ju förstås tänkt ut allt in i minsta detalj.

På söndagen vaknade jag tidigt, glad över att Erik ännu sov. Tog testet och väntade, alldeles skakig i knäna. Trodde knappt mina ögon då ett riktigt svagt, men ändå tydligt, streck dök upp på stickan! Läste instruktionerna flera gånger om innan jag litade på svaret, men även ett svagt streck betydde att jag var gravid. Jag vågade knappt tro det, trots att en del av mig på nåt sätt anat att jag skulle plussa.

Eftersom klockan knappt var halv sju kröp jag tillbaka ner i sängen, men i stället för att sova vidare (yeah right, försök somna efter en sån nyhet!) laddade jag ner några graviditets-appar och låg där och myste för mig själv medan jag lyssnade på ett avsnitt ur gravidpodden. Vid frukosten kände jag att jag måste ge Erik tid att vakna ordentligt innan jag kommer med avslöjandet, annars skulle han knappast kunna ta in nyheten. Så jag väntade tills vi ätit klart innan jag hämtade gåvan, men jag blev ändå tvungen att använda mina ord då jag märkte att han inte riktigt förstod innebörden av presenten. Han trodde liksom verkligen inte att jag redan kunde vara gravid.

Efter en smärre chock var han ändå med på noterna och vi insåg att vi, om allt går väl, skulle bli föräldrar om knappt nio månader. Den känslan, då man precis fått veta att man är gravid, den går inte att beskriva! Allt blir så spännande, och där går man och bär på den största av hemligheter utan att någon har en aning om att det växer ett litet liv i en.

Allt gick ju väl och idag har vi en mysig, snart fyra månader gammal Elliot hos oss. Vilken tacksamhet och förundran man fylls av!

(Naturligtvis tog jag ett till test några dagar senare, bara för att liksom bekräfta att jag verkligen var gravid, och den här gången var det ett klart och tydligt rött streck som man inte kunde tvivla på!)

Annonser

Förlossningsberättelse del 1

Nåja, tänkte att jag skriver ner min förlossningsberättelse för er som är intresserade (själv tycker jag åtminstone om att läsa andras) och för min egen del. Man glömmer ju så snabbt!

Torsdagen 27.10, en dag innan den beräknade dagen, vaknade jag kring 7.30 och märkte att jag var konstigt blöt mellan benen. Blev lite pirrig då jag insåg att det högst antagligen betyder att jag läcker fostervatten och att förlossningen i så fall kört igång! Besökte toaletten och kände det mycket riktigt som om jag skulle kunna kissa hur mycket som helst, något jag hört en annan beskriva det som då fostervattnet gick för henne. Två dagar tidigare hade jag varit på kontroll vid rådgivningen där det visat sig att babyn fortfarande inte var fixerad, vilket här betyder ambulansskjuts till bb ifall vattnet går eftersom det finns en liten risk att navelsträngen kan komma ut innan babyn. Jag hade bävat för det här men tröstat mig med att de flesta förlossningar inte börjar med vattenavgång. Men, här var jag nu plötsligt i just den situationen. Lite lustigt var det också att Erik kvällen innan hade förberett en liten pappaväska att ta med till bb och på skoj sagt ”jag räknar med att vattnet går inatt”, och visst hade han rätt om den saken!

Tack och lov hade Erik inte hunnit åka iväg på de jobbärenden han hade den här morgonen, så på väg från toaletten gick jag via köket och meddelade att jag tror att vattnet gått och att jag måste lägga mig ner och ringa bb. Han var väldigt lugn, packade ner det sista i bb-väskan och hämtade kläder åt mig medan jag låg i sängen och pratade med bb och ringde efter ambulans. Tack och lov var inga grannar i farten då ambulanspersonalen bar ner mig på en bår och lyfte in mig i ambulansen, annars hade säkert nån av dessa pensionärer fått hjärtattack vid åsynen av den gravida kvinnan som hämtas med ambulans, haha.

Ca 8.30 var jag inne på bb och låg först kopplad till en ctg-maskin i 25 minuter för att de skulle se hur barnet mår. Jag hade ju inte haft några sammandragningar ännu och läckte inte aktivt fostervatten (hade endast en känsla av att jag behövde kissa då vattnet tryckte på), så det kändes väldigt overkligt för oss båda att vi nu var där på bb och att jag knappast skulle åka hem därifrån utan en baby. Kl. 9 gjorde barnmorskan en inre undersökning för att kolla läget, och här behövde vi åtminstone inte fundera på om det verkligen var fostervatten jag läckt, för jag behövde nästan bara inta position och slappna av för att det skulle forsa ur mig. Hur som helst så var jag inte alls öppen ännu och babyn låg allt för högt uppe i magen, så en läkare tillkallades för att bestämma vad domen skulle bli, och hon ansåg det bäst att jag var sängliggande tills babyn sjunkit lägre ner.

Med rullstol fördes jag då till ett rum på avdelningen och med undantag för wc-besök och lunchpaus (maten kom till sängen) fick jag inte sitta eller stå upp. Vi konstaterade genast att det inte är någon vits att Erik stannar kvar på avdelningen eftersom inget ändå skulle hända på länge, så efter att han sett till att mina tidningar, iPaden och lite snacks var inom räckhåll för mig åkte han iväg på några ärenden. Där låg jag då och försökte vila och få timmarna att gå. Kändes dumt att ligga då man egentligen skulle vilja hjälpa förlossningen på traven genom att vara igång och i upprätt läge, men det var bara att inse att det här var det bästa jag kunde göra i stunden. Kl. 15 tog de en ny ctg-kurva på mig och efter det gjordes det igen en inre undersökning. Jag var ännu inte öppen, men babyn hade äntligen sjunkit ner och jag fick därmed stiga upp ur sängen! Erik hade kommit tillbaka strax efter tre och vi bestämde att han bra kan åka iväg på jobb kl. 16-20 eftersom han ändå kunde vara tillbaka snabbt om jag skulle känna att det behövs.

Jag började gå runt på avdelningen för att försöka få igång värkarna och efter kl. 18 nångång började jag äntligen känna av sammandragningar. Närmare kl. 20 är vissa av dem ganska sjuka och ibland kommer det flera på 10 minuter. Jag vilar lite och väntar på att Erik ska komma från jobbet. Mellan kl. 21 och 22 låg jag igen kopplad till ctg-maskinen och hade regelbundna sammandragningar, men de var väldigt olika starka. Efter det gick vi omkring lite med Erik, men jag måste stanna hela tiden för att andas genom värkar. De var ändå ännu hanterbara och eftersom Erik inte fick sova på avdelningen åkte han hem för att försöka sova lite, och jag hoppades att jag skulle kunna göra det samma. Jag kunde ändå inte somna då värkarna fortsatte komma regelbundet och öka i styrka, och kl. 23.15 plingade jag efter värkmedicin i hopp om att det skulle hjälpa lite. Fick Panadol och värmedynor och en ny ctg-kurva togs. Lite innan ett på natten fick jag en till tablett värkmedicin, Oxynorm hette den visst, men kan inte påstå att den hade någon effekt. Fortfarande var jag till min stora besvikelse inte öppen en endaste centimeter. I nåt skede föreslog barnmorskan att jag skulle försöka ta en lång, varm dusch, men det hjälpte inte heller och kl. 1.15 var jag tvungen att ringa åt Erik och be honom komma dit eftersom jag kände att jag inte klarade av värkarna på egen hand. Det var förstås extra jobbigt eftersom jag inte hade sovit nåt sen föregående natt. Tyvärr hade inte Erik hunnit sova särskilt mycket han heller, så vi gick inte precis in i värkarbetet särskilt utvilade.

Vi jobbade genom värkarna tillsammans den natten med massage, värmedynor och what not. En ny ctg-kurva togs kring kl. 3, och i barnmorskornas anteckningar räknar de med att förlossningen började på riktigt kl. 4 då värkarna var tillräckligt täta och regelbundna. Erik powernappade ett par gånger då jag var i duschen, och de här gångerna funkade duschen faktiskt bra och jag kände äntligen att jag kunde slappna av lite. Kunde till och med slumra till en stund direkt efteråt, vilket var underbart! I nåt skede åt vi lite och gick runt på avdelningen igen. Kl. 6.30 togs sista ctg-kurvan på avdelningen och 7.45 fick vi äntligen flyttas till förlossningssalen.

Utmattade och med väldigt sjuka värkar kändes det åtminstone som att vi nu kommit en bit på vägen! Allt som hände fredagen 28.10 flyter lite ihop i mitt minne, men ska skriva en fortsättning med hjälp av barnmorskornas anteckningar så fort jag har tid. Stay tuned!

Gravidfotografering

Fick nyligen våra foton från den gravidfotografering vi gjorde med Kavilo Photography i vecka 35 och jag är så himla nöjd!! Har aldrig känt mig så bekväm inför kameran som då min fina kusin Emilia fotograferade mig. Rekommenderar varmt att anlita dem för att föreviga babybulan och annat värt att minnas. Skulle kunna posta alla bilder men nöjer mig här med några favoriter.

lina-maternity-by-kavilo-photography-2lina-maternity-by-kavilo-photography-7
lina-maternity-by-kavilo-photography-28
lina-maternity-by-kavilo-photography-21lina-maternity-by-kavilo-photography-44
lina-maternity-by-kavilo-photography-16

Precis som jag inte ville ha det

så gick vattnet imorse. Inget annat att göra än ringa bb och sen åka ambulans till sjukhuset. Här har jag varit sängliggande största delen av dagen eftersom babyn låg allt för högt upp, men där kring halv fyra nångång fick jag äntligen beskedet om att babyn sjunkit ner och att det var fritt fram att röra på mej.

Så här är jag nu, går omkring, sitter upprätt och hoppas på att förlossningen ska komma igång på riktigt snart. Mannen åkte iväg på kvällsjobb eftersom inget knappast händer här på en god stund ännu. Känns helt overkligt men inom ett dygn eller så har vi troligtvis en liten baby vid vår sida!
bb

39+4

Jahapp, under dagens rådgivningsbesök visade det sig att babyn inte fixerat sig trots att den senast verkade vara på god väg. Det betyder alltså att jag om vattnet går måste lägga mig ner och åka med ambulans till Bb eftersom det annars finns en risk att navelsträngen kommer ut innan bebben. Så nu hoppas vi på att förlossningen inte börjar med vattenavgång, eftersom det skulle kännas så mycket bättre att få åka in med egen bil då värkarbetet redan är igång. Jag vet att jag är löjlig men jag tycker det skulle kännas såå konstigt och pinsamt att ha ambulanspersonal att hämta mig från lägenheten, transportera mig ner för trapporna i vårt hus och köra mig de 2 korta kilometrarna vi har till sjukhuset. Men klart man gör som man blir tillsagd ifall det blir så.
394 Nåväl, annars är det är väl bara att fortsätta röra på sig, sitta på jumppabollen och hoppas nåt händer snart.

Vecka 40

39 + 2 idag och fortfarande i en bit. Jag har ännu inga tydliga förlossningssymptom, men det behöver ju inte betyda nåt. Kan verkligen inte förstå att vi snart ska få träffa vårt barn! Just nu känns det väääldigt overkligt och avlägset, och jag tror varken jag eller E riktigt kan inse att våra liv kommer förändras så totalt riktigt, riktigt snart. Hur kan man förstå innan man väl är där? Ju närmare vi kommer desto mer är det som att alla känslor blandas med varandra i en salig röra. Ibland känner jag ingenting och undrar lite oroligt om känslorna kommer infinna sig då vi får hålla barnet för första gången? Ibland känner jag mig plötsligt rädd, ska vi verkligen få ett barn? Och ibland blir jag nästan tårögd då jag tänker på att jag äntligen kommer få träffa den lilla typ som redan varit en del av mig i så många månader. Märkligt, overkligt och spännande.

Igår fyllde min fina man år, så nu vet vi åtminstone att bebbsen inte kommer behöva dela sin födelsedag med pappa. Eftersom jag inte tog några foton då vi firade honom igår kväll bjuder jag i stället på en gammal bild från vår förlovningsfest. Bilden är skuggig, med en ful sladd hängandes i bakgrunden, men den är ändå en av mina favoriter! För han är ju så snygg och jag har mitt långa Australien-solblekta hår som jag saknar.
img_0643
Undrar just hur många fler blogginlägg jag hinner skriva innan babyn är här?

Vecka 39

Inget nytt här inte. Försöker vara ute och gå, städar och håller mig aktiv för att hjälpa bebben fixera sig och sjunka lägre ner (förutom de dagar då jag sover länge på mornarna och spenderar flera timmar i soffan framför tv:n, men ibland måste man ju få vara trött och vila också, hehe). Ännu har jag haft noll sjuka sammandragningar så det känns ju inte precis som om förlossningen väntar runt hörnet, men jag går ändå och hoppas på att nåt ska börja hända snart. Bf är nästa veckas fredag och jag skulle förstås helst inte gå så mycket över tiden.

Det är lite svårt att svara på det där med ”om det känns som nåt är på gång”. Det är klart det känns massor så här i slutet av graviditeten. Det trycker, är obekvämt och gör ont ibland. Men vad som tyder på att nåt händer vet jag inte? Det känns som att alla säger att man borde ha en massa känningar läänge på förhand, speciellt med första barnet, men min mamma lär inte ha känt av så mycket innan typ samma dygn som förlossningen startade, så vi kan ju hoppas jag tar efter henne på den fronten och att mina o-känningar inte betyder att saker inte är på gång.

Jag tycker åtminstone att magen sjunkit lite mera ner nu, så that’s something!