Ja, det blev en bloggpaus. Sommaren brukar leda till det. Flytten tog dessutom upp så mycket tid och energi i juni (kunde liksom inte föreställa mig hur långsamt allt går med en bebis i huset) och ännu är det mycket som inte hittat sin plats.
Men vi njuter! Älskar våra nya hoods och möjligheten att gå ut på gården när som helst. Så fantastiskt skönt!
Jag återkom snabbare än jag kunde ana. Idag då Elliot åkte iväg till fammo & faffa hade jag tänkt packa och vara effektiv, men i stället kände jag bara att nej vet ni vad, nu tar jag paus, och trippade glatt iväg till stan i stället. Jag köpte lite nytt till min sommargarderob och satte mig sen ner i solen på en caféterrass och bara njöt, med husets iste i ena handen och en croissant i den andra. 
Lite pluggade jag också för företagarcoachingen jag deltar i, men bara lite. Att sitta där i solen och njuta var som balsam för min trötta kropp och så värt att skippa packandet för!
Då Elliot kom hem igen hade han däremot stegring. Jag tycker han känts varm de senaste dagarna, men igår då jag mätte hade han åtminstone inte feber. Hoppas på att det är tänder på gång och inga bobbor i farten. Stackarn har bara sovit hela kvällen. Hoppas det går över snabbt!
Igår kom dagen då Elliot på riktigt tog sig framåt på golvet. Det gick inte fort och hände bara om nåt tillräckligt intressant fanns på ett lagom kort avstånd från honom, men det det hände. Flera gånger. Man kan knappast säga att han drog sig fram, tekniken gick mest ut på att sträcka fram en arm i taget så långt han bara nådde, samtidigt som han gungade från sida till sida i takt med armrörelsen. Benen var väl med på nåt hörn också, men hur stor hjälp de var till kan jag inte svara på.
Idag verkade han ha glömt hur man gör. Eller så hade han tappat sin kämparglöd och tyckte inte det var värt ansträngningen. Men idag såg man däremot att han så väldigt mycket jobbar på att klura ut det här med hur man ska krypa på riktigt. Han lyfte upp sig på raka armar om och om igen medan benen försökte hitta sin plats, men ännu har han mycket att koordinera innan han kommer igång.
Det är så fascinerande att följa med en bebis utveckling och intresse för nya saker, så mycket kan hända på bara några dagar!
Har fått fira min första morsdag idag! Så tacksam för Elliot och så tacksam för min man som jag får dela föräldraskapet med.
Kavilo photography
Man försöker förgäves. Man vill fånga dendär sötklimpen på bild tillsammans med en själv och man kämpar tappert. En av tio bilder blir kanske helt okej. Är man kräsen och vill att både sötklimpen och man själv ska se bra ut på samma bild ger man kanske upp efter tjugo.
Imorse tyckte jag min lilla batman var så mysig, så jag tänkte försöka mig på ett foto. Han tyckte det var roligare att leka med mitt ansikte. Visserligen kan man kanske tycka att det här är en rolig bild, men det var ju inte direkt detta jag hade i tankarna då jag tog fram kameran.
Oh, well. Jag visste ju att oddsen inte var på min sida. Ändå var det värt ett försök.
Det blev en valborg utan så mycket på schemat. Blöjbyten, amning, slappande framför tv:n och lite grillande (då väl snön som vräkte ner i lördags smultit och man inte behövde börja med att borsta snö av grillen). Med två bebisar i huset var vi alla överens om att det inte behöver hända så mycket mer än det. 
Foto: Elisabet
Så roligt att äntligen få träffa lilla Marlon också! Elliot var nyfiken på kusinen men visste inte riktigt vad man ska göra med en så liten en. Och visst glömmer man hur små de är, man kan ju knappt minnas att man själv hade en sån för bara några månader sen.
Nu är vi påväg norrut igen, glada över att det faktiskt är maj nu och att det inte är länge kvar tills vi äntligen får flytta!
Ja då sitter vi här i bilen nånstans mellan Jyväskylä och Lahtis, på väg till Borgå. Elliot skötte sig riktigt fint de första timmarna, men efter vår matpaus ville han inte sitta i bilstol mer. Det krävdes ett par snabba stopp på diverse busshållplatser, en famn full med leksaker och mamma på sätet bredvid för att han skulle vara nöjd.
Nu sover han igen, förhoppningsvis ända fram. Vi håller tummarna!
Ojojoj, här gick det nästan tre långa veckor utan ett endaste inlägg, men vi lever och mår! Igår kom vi hem från Lappland där vi firat påsk med goda vänner. Man skulle lätt kunna tro att man sportar och är aktiv då man är på semester vid en skidort, men våra dagar gick mest i slappandets (och snaskandets!) tecken. Jag är ändå mäkta imponerad och stolt över att den enda skidtur jag var ut på faktsikt blev över 10 km lång. Jag skidar ju liksom max en gång per år och bara om jag är i Lappland, så jag är inget proffs om man säger det då.
Guldklimpen vår var på sin längsta resa hittills och fick bara ett gråtanfall på väg norrut och ett par olägliga bajsblöjor på väg ner, men skötte sig annars exemplariskt! Det bådar gott inför vår inplanerade Borgåresa då vi äntligen ska få träffa Elliots (ännu ganska) nyfödda kusin för första gången. Väntar så!
Men först ett par veckor med massor på schemat. Helt ärligt väntar jag bara på att april ska ta slut. Jag tror och hoppas på en lugnare maj.
Igår var vädret så bra (soligt, bar asfalt och inte så mycket vind) att jag bestämde mig för att inviga vagnens sittdel. Hade egentligen tänkt vänta lite till, men kunde inte hålla mig. På vår vagn kan man ställa in ryggstödet i olika lägen och spänna fast barnet på samma sätt som i en bilstol, så det blir ett sittläge som är bekvämt och tryggt för Elliot fast han inte kan sitta på egen hand ännu. Han sitter redan jättebra i folks famnar och vill inte alls luta sig längre bak fast man försöker, men kan förstås inte hålla balansen själv i helt sittande läge ännu så man måste ju vara försiktig så att han inte överanstränger eller skadar sig själv.
Elliot verkade trivas bra då han kunde se lite mer av världen. Han var trött redan då vi gick ut, men han som annars somnar på en gång var nöjd och vaken tills vi nästan var hemma igen. Idag snöar det förstås, så tror han får mysa i liggdelen idag, men det ska bli så roligt att börja ta med honom ut utan att han nödvändigtvis somnar strax eller börjar skrika eftersom han inte är trött men tror att han måste somna då man lägger ner honom i sovpåsen. Friheeet, alltså!
Jag har blivit så dålig på att skriva här på bloggen att jag är riktigt störd på mig själv. Men nåja, det är som det är och life happens med perioder av mindre tid och inspiration för saker som bloggande.
Idag är vår lilla guldklimp fem månader ung. Fem! Han är ju nästan ett halvt år redan. Jag gillar den utvecklingsfas han är i just nu, han är så festlig. Han pratar mycket, både för sig själv och med oss, han leker bra, börjar röra på sig mer och njuter helt klart av att upptäcka nya saker han kan göra. Ju större han blir desto mer kan man busa med honom och desto roligare tycker han det är. Men han är också på ett sätt mera krävande, säger minsann till då han tycker att han borde få mera uppmärksamhet och äter fortfarande för många gånger på natten för att det ska vara roligt.
Just nu väntar jag väldigt mycket på varmare väder och på att han kan sitta själv, så att vi kan börja använda vagnens sittdel och röra oss ute mera spontant. Tror han kommer njuta av att få sitta och se på saker under våra promenader, för i nuläget älskar han att se ut genom köksfönstret på alla bilar och människor som går förbi.
Du och jag, min fina Elliot. Du och jag (och pappa, men han är inte med på bilden).
linahelenas 