Förlossningsberättelse del 3

Här hittar ni del ett och här del två. Vi kom så långt som till krystningsskedet.

..krystningen, ja. Inte min bästa stund på jorden.
(Varning för en ärlig och beskrivande text! Känsliga läsare och såna som snart ska föda bör kanske inte läsa detaljerna om krystningen. ..Borde man kanske ha nåt slags filter då man skriver förlossningsberättelser? Det har åtminstone inte jag, heh.)

Många har beskrivit krystvärkarna som nästan sköna eftersom man äntligen kan göra nåt konkret och jobba med kroppen för att föda barnet. Jag kan tyvärr inte påstå att jag delar den upplevelsen. Jag har så här i efterhand då jag pratat med andra mammor insett vad ”problemet” var. Jag kommer nämligen inte ihåg krystvärkarna som särskilt smärtsamma, bara som ett enormt behov av att krysta. Det var en kraft man inte kunde ignorera, den liksom gick genom kroppen och man hade inget val, man bara måste krysta. Ju närmare babyn kom, desto större blev krystbehovet.
Men, eftersom jag tydligen ännu var ganska bedövad och inte hade ont p.g.a. själva värken kände jag däremot av en desto större smärta orsakad av det konkreta faktum att ett babyhuvud med tillhörande kropp höll på att ta sig fram genom en väldigt, väldigt trång kanal. Allt jag läst om att man inte känner av att man spricker eller att det bara känns som det bränner lite stämde inte in på mig. Det kändes precis som att jag gick sönder, och jag kunde därför inte förmå mig att krysta ”bara lite till” som barnmorskorna gång på gång uppmanade mig att göra. Min kropp sade nej, det här är inte okej, och det var väldigt svårt att jobba med värkarna då allt annat skriker åt mig att sluta.

Jag fick inte någon enskild stor ruptur, tack och lov, men många många små och några lite större överallt på insidan. Och precis så kändes det. Jag kved och var nästan hysterisk och inte alls positiv och bejakande. (Sådär så man skäms lite efteråt. Suck it up, liksom. Du håller på att föda ett barn, vad väntade du dig?) Jag sade om och om igen att jag inte kan, och jag tror att jag i ett skede till och med bad om ursäkt, ”jag är ledsen, men jag kan bara inte!”. För så kändes det. Med mitt förstånd förstod jag naturligtvis att bara jag krystar lite till så är han här, men jag kunde faktiskt inte få min kropp att trycka på mer, för den stängde av i nåt slags självförsvar. Jag hade hittills krystat stående på knäna i sängen, lutandes över den upphöjda huvudändan. Jag ville vara upprätt för att låta gravitationen göra sitt, och även om barnmorskorna ibland frågade om jag vill byta ställning kändes det bara som att ingen kunde vara bättre än nån annan, så jag fortsatte på samma sätt. Riktigt i slutet föreslog barnmorskorna ändå att jag skulle vända på mig och krysta i den ”traditionella” förlossningsställningen för att de skulle ha bättre koll och kunna hjälpa till mera. Så jag böt ställning och tror inte det tog särskilt många krystningar innan han kom ut efter det. För ut kom han ju till slut, med axlarna på tvären (nåt som troligtvis bidrog till att jag sprack som jag gjorde), efter 45 minuters krystande. Kändes inte som en lång stund, bara väldigt otrevlig ju närmare slutet vi kom.

Nåt annat folk sagt som jag verkligen inte håller med om är ”bara babyn väl är ute försvinner smärtan på en gång”. Det stämde  v e r k l i g e n  inte in på mig. Den timme (!) det tog innan allt var fixat och klart efter att babyn väl var ute (snabbkoll att babyn är frisk, navelsträngen klipps, moderkakan ska ut, och det värsta av allt: rupturerna som syddes i vad kändes som en evighet) var också riktigt, riktigt jobbig. Jag hade så ont och det sista jag ville var att ligga där och låta folk peta på mig. Under största delen av den tiden fick jag dock ha vår fina son på bröstet, vilket naturligtvis var det jag fokuserade på och det som gjorde att jag orkade. Jag svämmade inte över av moderskänslor. Mest kändes det konstigt, men så mäktigt ändå. Där var han, han som jag så länge redan känt av, men inte sett. Vår pojke!

När jag var sydd och allt var klart fick jag äntligen amma Elliot (som för övrigt inte hade nåt namn de första dagarna), vi fick den berömda matbrickan, jag duschade och kl. 23 fick vi flytta in i ett rum på avdelningen. På avdelningen har de nu för tiden inte specifika familjerum, men om det finns lediga sängar kan man önska att få ett eget rum så ens partner också kan sova där. Jag är så tacksam att det lyckades för oss den här gången, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om Erik inte fått stanna. Det skulle ha känts så fel att få vårt första barn och inte få vara tillsammans 24/7 de första dygnen. Det är en så viktig tid att dela med varandra!

De kommande dagarna var jobbiga eftersom jag var svullen och hade ont i stygnen. Jag var irriterad över att inte kunna sitta ordentligt och inte kunna röra på mig så smidigt då jag höll vårt barn. Det som ändå fascinerar mig är hur snabbt kvinnokroppen kan återhämta sig! Hade jag inte blivit sydd undrar jag hur länge jag skulle ha känt mig öm? Knappast många dagar alls. Jag är också så positivt överraskad över den svenskspråkiga servicen på Kokkolas bb. Under de fem dagar jag och vi sammanlagt var där var det bara under några nattskift vi hade finskspråkig service. Jag tycker annars också att allt gick jättebra och att alla barnmorskor var trevliga och förstående. Jag har bara positivt att säga om vistelsen där!

Det var min långa förlossningsberättelse det. Den första tiden efter förlossningen undrar man ju verkligen vem som frivilligt blir gravid igen då man vet vad som väntar, men som man ju hört så många gånger glömmer man på nåt mirakulöst sätt smärtan i takt med att man läker. Nu väntar jag ivrigt på eftergranskningen och längtar efter att få börja träna igen. Och i morgon är denna guldklimp 4 veckor gammal, säkert över ett kilo tyngre och mer än fem centimeter längre!

Foto: Kavilo Photography

Förlossningsberättelse del 2

Okej, dags att fortsätta med förlossningsberättelsen. Del ett hittar ni här.  Jag har inte så bra uppfattning om vad som hände när den här dagen, men jag ska göra ett försök att skriva ner allt så som jag minns det, med hjälp av den förlossningsrapport jag fick med mig hem från bb.

På morgonen den 28.10, på den beräknade dagen, fick vi alltså äntligen flytta oss från avdelningen till förlossningssalen. Klockan var strax innan åtta och jag hade haft sjuka värkar hela natten. Vi hade knappt sovit alls, jag hade bara slumrat till ett par gånger medan Erik hunnit med några korta powernappar under tiden jag försökt slappna av och lindra smärtan med hjälp av en lång, varm dusch. Då vi kom till salen hämtade Erik först av allt frukost åt mig och jag kunde äta lite mellan värkarna. Samtidigt förberedde barnmorskan lustgasen som jag ville testa på. Jag hade hoppats att den skulle funka för mig, men tyvärr gjorde den inte så stor skillnad. Då vi började på den lägsta styrkan kändes det inte som om gasen hade nån effekt och då vi vred på lite mer spydde jag i stället, så vi återgick då till det svagaste läget igen. Eventuellt tog gasen bort smärttopparna av de svagare värkarna jag hade, men det spelade inte så stor roll. De flesta värkar jag hade i det skedet var så starka och framför allt så långa att jag hade svårt att veta när värken var på sin topp, så oftast slutade jag andas gasen lite för tidigt. Var också rädd för att spy igen, så tror det var det som gjorde att jag höll tillbaka en aning. Försökte igen ta en varm dusch för att se om det alls hjälpte, men värkarna var för sjuka så jag gav upp ganska snabbt.

Här nånstans började jag prata om epidural och sade att jag hemskt gärna vill ha det. Jag hade kommit till förlossningen med den inställningen att jag avvaktar och ser hur jag klarar mig med t.ex. lustgas, men ifall det skulle kännas som att epidural (eller nån annan smärtlindring barnmorskorna rekommenderar) är en bättre lösning skulle jag inte tacka nej. Jag visste att man behöver lite extra ork i krystningsskedet, så med tanke på att jag inte sovit på ett dygn kändes det nu som ett smart beslut i hopp om att jag under bedövningen skulle kunna sova lite. Plus att jag hade så ont att jag faktiskt inte visste hur mycket mer jag skulle klara av. Kvart före tie började barnmorskan därför förbereda för epiduralen. Tydligen (tacka vetja rapporten som påminner mej om vad som hände när) gjordes en inre undersökning i det här skedet och jag var nu öppen 4 cm.

Under den här tiden hade jag galet ont och var så väldigt trött att jag knappt kunde ta in nåt av omvärlden. Jag fortsatte andas lustgas i brist på annat och ville ha Erik nära mej hela tiden, fast han i det här skedet inte kunde (eller fick) göra nåt annat än typ hålla mig i handen och påminna mig om att andas ordentligt. Det gjorde så ont att jag bara ville krypa iväg nånstans för varje värk, samtidigt som det bästa jag kunde göra var att ligga totalt stilla, slappna av och andas ut med de fula jämrande ljud som alla böcker hade lärt oss man ska ha för att slappna av i kroppen. (Måste bara påpeka att barnmorskorna antecknat: Lina hengittää hienosti. Ha!) Här började jag slumra till mellan varje värk eftersom jag var så utmattad och borta, och jag hade därför ingen uppfattning om tiden. Tydligen beställdes epiduralen kl. 10.30 och 35 minuter senare kom äntligen anestesiläkaren och gav mig bedövningen. Folk har frågat mig om det tog sjukt att få själva bedövningen, men jag kan lugna er med att det är det sista man bryr sig om i den stunden.

Här börjar himmelriket på jorden! Nästan genast kände jag hur smärtan lättade och i stället kände jag mer och mer bara ett tryck neråt för varje värk. Snart var jag helt och hållet (!) smärtfri och jag kunde inte tro det var sant. SOM vi sov, Erik och jag! Vaknade lite mellan varven, åt nåt smått, whatsappade vänner, uppdaterade instagram (här kändes ju allt bara som en smärtfri väntan, så what to do liksom?) och sånt. Det mest smärtsamma jag kände av var lite halsbränna, så jag tog ett par tabletter Rennie. Tyvärr utan effekt, men jag klagade minsann inte på en sådan bagatell. Kl. 13.55 hade mina egna sammandragningar börjat avta, så jag fick lite värkstimulerande dropp. Vid det skedet började jag igen känna av sammandragningarna, men inte som smärtsamma utan bara så att jag kände av att de kom.

Jag bävade för slutskedet, eftersom jag räknade med att smärtlindringen knappast skulle ta mig smärtfri genom hela öppningsskedet och eftersom jag vet att många beskrivit de sista centimetrarna som väldigt jobbiga. Vid nästa inre undersökning som gjordes kl. 15.50 visade det sig dock att babyn redan var riktigt lågt nere och att jag plötsligt var så gott som öppen! 9,5 cm skrev de i protokollet och vi alla var riktigt överraskade och glada. Jag kände det som att det då ”bara” var krystningsskedet kvar och undrade för mig själv hur jobbigt det nu kunde vara i förhållande till smärtan jag kände innan bedövningen?! (Haha, så naiv man kan vara! Mer om krystningsskedet i nästa del.) Eftersom babyn låg lite snett med huvudet och eftersom jag ännu var så bedövad väntade vi lugnt på att ordentliga krystvärkar skulle börja komma och hoppades att babyn skulle räta lite på huvudet tills dess. De drog nu ner på bedövningen för att jag skulle börja känna av värkarna mera.

Här har jag igen väldigt dålig tidsuppfattning. Vi tog det lugnt i väntan på krystvärkarna, jag passade på att äta lite, vi funderade på krystställningar och jag började sakta men säkert få sjuka värkar igen. Jag tyckte inte att det gick så lång tid innan jag började krysta, men i anteckningarna ser det ut så här:
Kl.16.50: ny inre undersökning. 10 cm öppen, men babyn ännu sned.
Kl. 17.50: babyn ännu lite sned.
Kl. 18: fick hjälp med att tömma blåsan eftersom jag inte kunde p.g.a. bedövningen. Efter detta rätade babyn på sig. Jag känner ett svagt behov av att börja krysta.
Kl. 18.10: den aktiva krystningsfasen inleds.

..Resten får vi så lov att ta i ett annat inlägg, annars orkar ingen människa i världen läsa hela texten. Det kommer mera!

Förlossningsberättelse del 1

Nåja, tänkte att jag skriver ner min förlossningsberättelse för er som är intresserade (själv tycker jag åtminstone om att läsa andras) och för min egen del. Man glömmer ju så snabbt!

Torsdagen 27.10, en dag innan den beräknade dagen, vaknade jag kring 7.30 och märkte att jag var konstigt blöt mellan benen. Blev lite pirrig då jag insåg att det högst antagligen betyder att jag läcker fostervatten och att förlossningen i så fall kört igång! Besökte toaletten och kände det mycket riktigt som om jag skulle kunna kissa hur mycket som helst, något jag hört en annan beskriva det som då fostervattnet gick för henne. Två dagar tidigare hade jag varit på kontroll vid rådgivningen där det visat sig att babyn fortfarande inte var fixerad, vilket här betyder ambulansskjuts till bb ifall vattnet går eftersom det finns en liten risk att navelsträngen kan komma ut innan babyn. Jag hade bävat för det här men tröstat mig med att de flesta förlossningar inte börjar med vattenavgång. Men, här var jag nu plötsligt i just den situationen. Lite lustigt var det också att Erik kvällen innan hade förberett en liten pappaväska att ta med till bb och på skoj sagt ”jag räknar med att vattnet går inatt”, och visst hade han rätt om den saken!

Tack och lov hade Erik inte hunnit åka iväg på de jobbärenden han hade den här morgonen, så på väg från toaletten gick jag via köket och meddelade att jag tror att vattnet gått och att jag måste lägga mig ner och ringa bb. Han var väldigt lugn, packade ner det sista i bb-väskan och hämtade kläder åt mig medan jag låg i sängen och pratade med bb och ringde efter ambulans. Tack och lov var inga grannar i farten då ambulanspersonalen bar ner mig på en bår och lyfte in mig i ambulansen, annars hade säkert nån av dessa pensionärer fått hjärtattack vid åsynen av den gravida kvinnan som hämtas med ambulans, haha.

Ca 8.30 var jag inne på bb och låg först kopplad till en ctg-maskin i 25 minuter för att de skulle se hur barnet mår. Jag hade ju inte haft några sammandragningar ännu och läckte inte aktivt fostervatten (hade endast en känsla av att jag behövde kissa då vattnet tryckte på), så det kändes väldigt overkligt för oss båda att vi nu var där på bb och att jag knappast skulle åka hem därifrån utan en baby. Kl. 9 gjorde barnmorskan en inre undersökning för att kolla läget, och här behövde vi åtminstone inte fundera på om det verkligen var fostervatten jag läckt, för jag behövde nästan bara inta position och slappna av för att det skulle forsa ur mig. Hur som helst så var jag inte alls öppen ännu och babyn låg allt för högt uppe i magen, så en läkare tillkallades för att bestämma vad domen skulle bli, och hon ansåg det bäst att jag var sängliggande tills babyn sjunkit lägre ner.

Med rullstol fördes jag då till ett rum på avdelningen och med undantag för wc-besök och lunchpaus (maten kom till sängen) fick jag inte sitta eller stå upp. Vi konstaterade genast att det inte är någon vits att Erik stannar kvar på avdelningen eftersom inget ändå skulle hända på länge, så efter att han sett till att mina tidningar, iPaden och lite snacks var inom räckhåll för mig åkte han iväg på några ärenden. Där låg jag då och försökte vila och få timmarna att gå. Kändes dumt att ligga då man egentligen skulle vilja hjälpa förlossningen på traven genom att vara igång och i upprätt läge, men det var bara att inse att det här var det bästa jag kunde göra i stunden. Kl. 15 tog de en ny ctg-kurva på mig och efter det gjordes det igen en inre undersökning. Jag var ännu inte öppen, men babyn hade äntligen sjunkit ner och jag fick därmed stiga upp ur sängen! Erik hade kommit tillbaka strax efter tre och vi bestämde att han bra kan åka iväg på jobb kl. 16-20 eftersom han ändå kunde vara tillbaka snabbt om jag skulle känna att det behövs.

Jag började gå runt på avdelningen för att försöka få igång värkarna och efter kl. 18 nångång började jag äntligen känna av sammandragningar. Närmare kl. 20 är vissa av dem ganska sjuka och ibland kommer det flera på 10 minuter. Jag vilar lite och väntar på att Erik ska komma från jobbet. Mellan kl. 21 och 22 låg jag igen kopplad till ctg-maskinen och hade regelbundna sammandragningar, men de var väldigt olika starka. Efter det gick vi omkring lite med Erik, men jag måste stanna hela tiden för att andas genom värkar. De var ändå ännu hanterbara och eftersom Erik inte fick sova på avdelningen åkte han hem för att försöka sova lite, och jag hoppades att jag skulle kunna göra det samma. Jag kunde ändå inte somna då värkarna fortsatte komma regelbundet och öka i styrka, och kl. 23.15 plingade jag efter värkmedicin i hopp om att det skulle hjälpa lite. Fick Panadol och värmedynor och en ny ctg-kurva togs. Lite innan ett på natten fick jag en till tablett värkmedicin, Oxynorm hette den visst, men kan inte påstå att den hade någon effekt. Fortfarande var jag till min stora besvikelse inte öppen en endaste centimeter. I nåt skede föreslog barnmorskan att jag skulle försöka ta en lång, varm dusch, men det hjälpte inte heller och kl. 1.15 var jag tvungen att ringa åt Erik och be honom komma dit eftersom jag kände att jag inte klarade av värkarna på egen hand. Det var förstås extra jobbigt eftersom jag inte hade sovit nåt sen föregående natt. Tyvärr hade inte Erik hunnit sova särskilt mycket han heller, så vi gick inte precis in i värkarbetet särskilt utvilade.

Vi jobbade genom värkarna tillsammans den natten med massage, värmedynor och what not. En ny ctg-kurva togs kring kl. 3, och i barnmorskornas anteckningar räknar de med att förlossningen började på riktigt kl. 4 då värkarna var tillräckligt täta och regelbundna. Erik powernappade ett par gånger då jag var i duschen, och de här gångerna funkade duschen faktiskt bra och jag kände äntligen att jag kunde slappna av lite. Kunde till och med slumra till en stund direkt efteråt, vilket var underbart! I nåt skede åt vi lite och gick runt på avdelningen igen. Kl. 6.30 togs sista ctg-kurvan på avdelningen och 7.45 fick vi äntligen flyttas till förlossningssalen.

Utmattade och med väldigt sjuka värkar kändes det åtminstone som att vi nu kommit en bit på vägen! Allt som hände fredagen 28.10 flyter lite ihop i mitt minne, men ska skriva en fortsättning med hjälp av barnmorskornas anteckningar så fort jag har tid. Stay tuned!