Förlossningsberättelse del 2

Okej, dags att fortsätta med förlossningsberättelsen. Del ett hittar ni här.  Jag har inte så bra uppfattning om vad som hände när den här dagen, men jag ska göra ett försök att skriva ner allt så som jag minns det, med hjälp av den förlossningsrapport jag fick med mig hem från bb.

På morgonen den 28.10, på den beräknade dagen, fick vi alltså äntligen flytta oss från avdelningen till förlossningssalen. Klockan var strax innan åtta och jag hade haft sjuka värkar hela natten. Vi hade knappt sovit alls, jag hade bara slumrat till ett par gånger medan Erik hunnit med några korta powernappar under tiden jag försökt slappna av och lindra smärtan med hjälp av en lång, varm dusch. Då vi kom till salen hämtade Erik först av allt frukost åt mig och jag kunde äta lite mellan värkarna. Samtidigt förberedde barnmorskan lustgasen som jag ville testa på. Jag hade hoppats att den skulle funka för mig, men tyvärr gjorde den inte så stor skillnad. Då vi började på den lägsta styrkan kändes det inte som om gasen hade nån effekt och då vi vred på lite mer spydde jag i stället, så vi återgick då till det svagaste läget igen. Eventuellt tog gasen bort smärttopparna av de svagare värkarna jag hade, men det spelade inte så stor roll. De flesta värkar jag hade i det skedet var så starka och framför allt så långa att jag hade svårt att veta när värken var på sin topp, så oftast slutade jag andas gasen lite för tidigt. Var också rädd för att spy igen, så tror det var det som gjorde att jag höll tillbaka en aning. Försökte igen ta en varm dusch för att se om det alls hjälpte, men värkarna var för sjuka så jag gav upp ganska snabbt.

Här nånstans började jag prata om epidural och sade att jag hemskt gärna vill ha det. Jag hade kommit till förlossningen med den inställningen att jag avvaktar och ser hur jag klarar mig med t.ex. lustgas, men ifall det skulle kännas som att epidural (eller nån annan smärtlindring barnmorskorna rekommenderar) är en bättre lösning skulle jag inte tacka nej. Jag visste att man behöver lite extra ork i krystningsskedet, så med tanke på att jag inte sovit på ett dygn kändes det nu som ett smart beslut i hopp om att jag under bedövningen skulle kunna sova lite. Plus att jag hade så ont att jag faktiskt inte visste hur mycket mer jag skulle klara av. Kvart före tie började barnmorskan därför förbereda för epiduralen. Tydligen (tacka vetja rapporten som påminner mej om vad som hände när) gjordes en inre undersökning i det här skedet och jag var nu öppen 4 cm.

Under den här tiden hade jag galet ont och var så väldigt trött att jag knappt kunde ta in nåt av omvärlden. Jag fortsatte andas lustgas i brist på annat och ville ha Erik nära mej hela tiden, fast han i det här skedet inte kunde (eller fick) göra nåt annat än typ hålla mig i handen och påminna mig om att andas ordentligt. Det gjorde så ont att jag bara ville krypa iväg nånstans för varje värk, samtidigt som det bästa jag kunde göra var att ligga totalt stilla, slappna av och andas ut med de fula jämrande ljud som alla böcker hade lärt oss man ska ha för att slappna av i kroppen. (Måste bara påpeka att barnmorskorna antecknat: Lina hengittää hienosti. Ha!) Här började jag slumra till mellan varje värk eftersom jag var så utmattad och borta, och jag hade därför ingen uppfattning om tiden. Tydligen beställdes epiduralen kl. 10.30 och 35 minuter senare kom äntligen anestesiläkaren och gav mig bedövningen. Folk har frågat mig om det tog sjukt att få själva bedövningen, men jag kan lugna er med att det är det sista man bryr sig om i den stunden.

Här börjar himmelriket på jorden! Nästan genast kände jag hur smärtan lättade och i stället kände jag mer och mer bara ett tryck neråt för varje värk. Snart var jag helt och hållet (!) smärtfri och jag kunde inte tro det var sant. SOM vi sov, Erik och jag! Vaknade lite mellan varven, åt nåt smått, whatsappade vänner, uppdaterade instagram (här kändes ju allt bara som en smärtfri väntan, så what to do liksom?) och sånt. Det mest smärtsamma jag kände av var lite halsbränna, så jag tog ett par tabletter Rennie. Tyvärr utan effekt, men jag klagade minsann inte på en sådan bagatell. Kl. 13.55 hade mina egna sammandragningar börjat avta, så jag fick lite värkstimulerande dropp. Vid det skedet började jag igen känna av sammandragningarna, men inte som smärtsamma utan bara så att jag kände av att de kom.

Jag bävade för slutskedet, eftersom jag räknade med att smärtlindringen knappast skulle ta mig smärtfri genom hela öppningsskedet och eftersom jag vet att många beskrivit de sista centimetrarna som väldigt jobbiga. Vid nästa inre undersökning som gjordes kl. 15.50 visade det sig dock att babyn redan var riktigt lågt nere och att jag plötsligt var så gott som öppen! 9,5 cm skrev de i protokollet och vi alla var riktigt överraskade och glada. Jag kände det som att det då ”bara” var krystningsskedet kvar och undrade för mig själv hur jobbigt det nu kunde vara i förhållande till smärtan jag kände innan bedövningen?! (Haha, så naiv man kan vara! Mer om krystningsskedet i nästa del.) Eftersom babyn låg lite snett med huvudet och eftersom jag ännu var så bedövad väntade vi lugnt på att ordentliga krystvärkar skulle börja komma och hoppades att babyn skulle räta lite på huvudet tills dess. De drog nu ner på bedövningen för att jag skulle börja känna av värkarna mera.

Här har jag igen väldigt dålig tidsuppfattning. Vi tog det lugnt i väntan på krystvärkarna, jag passade på att äta lite, vi funderade på krystställningar och jag började sakta men säkert få sjuka värkar igen. Jag tyckte inte att det gick så lång tid innan jag började krysta, men i anteckningarna ser det ut så här:
Kl.16.50: ny inre undersökning. 10 cm öppen, men babyn ännu sned.
Kl. 17.50: babyn ännu lite sned.
Kl. 18: fick hjälp med att tömma blåsan eftersom jag inte kunde p.g.a. bedövningen. Efter detta rätade babyn på sig. Jag känner ett svagt behov av att börja krysta.
Kl. 18.10: den aktiva krystningsfasen inleds.

..Resten får vi så lov att ta i ett annat inlägg, annars orkar ingen människa i världen läsa hela texten. Det kommer mera!

Annonser

En reaktion på ”Förlossningsberättelse del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s