Precis som jag inte ville ha det

så gick vattnet imorse. Inget annat att göra än ringa bb och sen åka ambulans till sjukhuset. Här har jag varit sängliggande största delen av dagen eftersom babyn låg allt för högt upp, men där kring halv fyra nångång fick jag äntligen beskedet om att babyn sjunkit ner och att det var fritt fram att röra på mej.

Så här är jag nu, går omkring, sitter upprätt och hoppas på att förlossningen ska komma igång på riktigt snart. Mannen åkte iväg på kvällsjobb eftersom inget knappast händer här på en god stund ännu. Känns helt overkligt men inom ett dygn eller så har vi troligtvis en liten baby vid vår sida!

39+4

Jahapp, under dagens rådgivningsbesök visade det sig att babyn inte fixerat sig trots att den senast verkade vara på god väg. Det betyder alltså att jag om vattnet går måste lägga mig ner och åka med ambulans till Bb eftersom det annars finns en risk att navelsträngen kommer ut innan bebben. Så nu hoppas vi på att förlossningen inte börjar med vattenavgång, eftersom det skulle kännas så mycket bättre att få åka in med egen bil då värkarbetet redan är igång. Jag vet att jag är löjlig men jag tycker det skulle kännas såå konstigt och pinsamt att ha ambulanspersonal att hämta mig från lägenheten, transportera mig ner för trapporna i vårt hus och köra mig de 2 korta kilometrarna vi har till sjukhuset. Men klart man gör som man blir tillsagd ifall det blir så.
 Nåväl, annars är det är väl bara att fortsätta röra på sig, sitta på jumppabollen och hoppas nåt händer snart.

Vecka 40

39 + 2 idag och fortfarande i en bit. Jag har ännu inga tydliga förlossningssymptom, men det behöver ju inte betyda nåt. Kan verkligen inte förstå att vi snart ska få träffa vårt barn! Just nu känns det väääldigt overkligt och avlägset, och jag tror varken jag eller E riktigt kan inse att våra liv kommer förändras så totalt riktigt, riktigt snart. Hur kan man förstå innan man väl är där? Ju närmare vi kommer desto mer är det som att alla känslor blandas med varandra i en salig röra. Ibland känner jag ingenting och undrar lite oroligt om känslorna kommer infinna sig då vi får hålla barnet för första gången? Ibland känner jag mig plötsligt rädd, ska vi verkligen få ett barn? Och ibland blir jag nästan tårögd då jag tänker på att jag äntligen kommer få träffa den lilla typ som redan varit en del av mig i så många månader. Märkligt, overkligt och spännande.

Igår fyllde min fina man år, så nu vet vi åtminstone att bebbsen inte kommer behöva dela sin födelsedag med pappa. Eftersom jag inte tog några foton då vi firade honom igår kväll bjuder jag i stället på en gammal bild från vår förlovningsfest. Bilden är skuggig, med en ful sladd hängandes i bakgrunden, men den är ändå en av mina favoriter! För han är ju så snygg och jag har mitt långa Australien-solblekta hår som jag saknar.

Undrar just hur många fler blogginlägg jag hinner skriva innan babyn är här?

Vecka 39

Inget nytt här inte. Försöker vara ute och gå, städar och håller mig aktiv för att hjälpa bebben fixera sig och sjunka lägre ner (förutom de dagar då jag sover länge på mornarna och spenderar flera timmar i soffan framför tv:n, men ibland måste man ju få vara trött och vila också, hehe). Ännu har jag haft noll sjuka sammandragningar så det känns ju inte precis som om förlossningen väntar runt hörnet, men jag går ändå och hoppas på att nåt ska börja hända snart. Bf är nästa veckas fredag och jag skulle förstås helst inte gå så mycket över tiden.

Det är lite svårt att svara på det där med ”om det känns som nåt är på gång”. Det är klart det känns massor så här i slutet av graviditeten. Det trycker, är obekvämt och gör ont ibland. Men vad som tyder på att nåt händer vet jag inte? Det känns som att alla säger att man borde ha en massa känningar läänge på förhand, speciellt med första barnet, men min mamma lär inte ha känt av så mycket innan typ samma dygn som förlossningen startade, så vi kan ju hoppas jag tar efter henne på den fronten och att mina o-känningar inte betyder att saker inte är på gång.

Jag tycker åtminstone att magen sjunkit lite mera ner nu, så that’s something!

37+6

Urk

Ibland är det bara så jobbigt att stå, att halvsitta i soffan eller att ligga på ”fel” sätt. Vissa stunder är man liksom helt matt och orkeslös och man kan bli irriterad av att behöva lägga på skorna innan man går ut, för det är så obekvämt att böja sig ner och hålla på. Min mage må vara relativt liten, men den rymmer ändå en snart 3 kg tung baby som gärna ligger och myser med baken eller en fot in under mina revben nånstans, så man kan ju förstå att det känns jobbigt ibland.

Var på besök hos rådgivningen i måndags och babyn låg ännu inte så väldigt lågt ner och hade bara börjat fixera sig, så det lättar kanske i takt med att den sjunker lägre. Men jag skulle minsann vara redo att föda när som helst nu! Tyvärr verkade hälsovårdaren ganska säker på att vi kommer ses igen om två veckor då hon bokade in mig för nästa kontroll, så det verkar ju inte så lovande.

 

Babyshower

Hade bokat in tjejhelg i Vasa med några av de bästa. Då vi anlände var bordet dukat för brunch och finisarna hade fxat babyshower för mej!Jag fick så många fina babyplagg, ett par sköna byxor för mej att ha då jag är hemma efter förlossningen, en blöjtårta och namnförslag för lillen (vi har faktiskt ännu inte bestämt oss och väntar fortfarande på att ett namn som klickar för oss båda ska dyka upp med guldskrift på väggen). Sen gissade vi magens omkrets och bebbens födelsedatum och -vikt. Får se vem som kommer närmast sanningen. Själv känner jag mig redo och skulle helst föda redan denna vecka!

Efter det fortsatte tjejhelgen som vanligt. God mat, goda samtal och diskussioner, övernattning, brunch nr.2 och så hemfärd igen till våra olika hemorter. Alltid lika gott att få vara med er!

37+0

Då är det bara att vänta då. Men kom helst inte ännu i helgen, är du snäll!

Bb-väskan

Att få packa ner de här i bb-väskan, man blir ju alldeles varm i hjärtat!

Hurtbullen här hej

Klev upp ur sängen halv 8 då E redan var i full gång med att ställa sig till gym och jobb. Jag hade verkligen inte tänkt stanna uppe, utan var mentalt inställd på att strax krypa tillbaka ner under täcket för att ta mig an dagen lite senare. Då slängde E fram den briljanta idén att jag ju kunde pallra mig iväg på en morgonpromenad för att komma bra igång med dagen. Och ja, vad kan man då göra annat än klä på sig och gå ut?

Till saken hör att det denna morgon var kring +3°C. Det är ryyysligt kallt. Ska man liksom gå och vänta sig den första snön snart? Dessutom hade ju solen knappt orkat upp än den tiden, det var först då jag kom hem som solen nått ovanför hustaken. Är vi verkligen där redan?

Jag kände att jag samlade på mig kanske 100 hurtbullspoäng med min morgonpromenad. Det var kallt fast jag hade på mig massor med kläder, men så skönt att sen komma hem till en varm lägenhet som badade i solljus och sätta sig ner för att äta en ordentlig, långsam frukost. Efter att ha vilat mycket de senaste veckorna känns det bra att börja aktivera sig igen! Att vara ute och gå funkar bra också, bara vid enstaka tillfällen känner jag av lite foglossningsbesvär, men oftast går det snabbt om bara jag lugnar tempot lite.

#picsoritdidnthappen