En månad

Idag är han en månad gammal (ung). Idag har jag varit mamma i en månad. Jag njuter av att jag för varje dag som går känner mej mera självsäker i den rollen.
elliot-newborn-by-kavilo-photography-28
Kavilo Photography

Annonser

Första advent

Så skönt med söndag och första advent! Tack vare min fina man fick jag sova ett par extratimmar på morgonen och ta en skön dusch medan han hade hand om Elliot, och efter det kände jag mig som en ny människa, redo att möta dagen. Erik åkte sen iväg på jobb och jag gosade vidare med lillkillen som är så mysig på förmiddagen då han är som mest vaken (då och mellan ca kl. 23 och 01 på natten). Han har blivit så stor och jag bara älskar att se hur han växer och ändras för varje vecka!

Efter att han blev tre veckor gammal har vi börjat vänja honom vid sittern och det är så fantastiskt att få sitta ner och äta frukost i lugn och ro medan han ligger och gungar på där för sig själv, alldeles nöjd och glad. Och eftersom vädret idag inte riktigt lämpade sig för en vagnpromenad fick han i stället testa på att sova i vagnen på balkongen för första gången. Perfekt med inglasad balkong! Jag kände mig så glad äntligen att få använda vår babyvakt också, men blev besviken då jag hörde Elliot gnälla innan den reagerade. Hoppas på att det bara var lite för mycket bakgrundsbrus i och med snöstormen, för den funkade perfekt då jag först rullade ut vagnen.. Nå, hur som helst sov han gott en god stund och under den tiden hann jag slänga in kläder i tvättmaskinen, göra dagens träning med mammamage-appen och nörda mig lite framför datorn. Skönt med egentid alltså!

Lillajul

Idag firar vi lillajul med Eriks föräldrar och Elliots faster som han precis träffade för första gången. Utanför fönstret vräker snön ner och Elliot bjöd nyss på några stora leenden. Vi har med andra ord en riktigt bra dag på gång! Dessutom fick jag igår fixat adventsljus åt oss (inspirerad av mig själv för ca 5 år sedan då jag gjorde en liknande grej) och lade lite granris i en burk, allt för att försöka locka fram julstämningen som i år lyst med sin frånvaro (jag brukat alltså annars börja i väldigt god tid)  p.g.a. det nya familjelivet. Nåja, nog ska den väl dyka upp förr eller senare. Glad lillajul och mysig advent önskar jag er alla!

wp-1480162927614.jpg

Förlossningsberättelse del 3

Här hittar ni del ett och här del två. Vi kom så långt som till krystningsskedet.

..krystningen, ja. Inte min bästa stund på jorden.
(Varning för en ärlig och beskrivande text! Känsliga läsare och såna som snart ska föda bör kanske inte läsa detaljerna om krystningen. ..Borde man kanske ha nåt slags filter då man skriver förlossningsberättelser? Det har åtminstone inte jag, heh.)

Många har beskrivit krystvärkarna som nästan sköna eftersom man äntligen kan göra nåt konkret och jobba med kroppen för att föda barnet. Jag kan tyvärr inte påstå att jag delar den upplevelsen. Jag har så här i efterhand då jag pratat med andra mammor insett vad ”problemet” var. Jag kommer nämligen inte ihåg krystvärkarna som särskilt smärtsamma, bara som ett enormt behov av att krysta. Det var en kraft man inte kunde ignorera, den liksom gick genom kroppen och man hade inget val, man bara måste krysta. Ju närmare babyn kom, desto större blev krystbehovet.
Men, eftersom jag tydligen ännu var ganska bedövad och inte hade ont p.g.a. själva värken kände jag däremot av en desto större smärta orsakad av det konkreta faktum att ett babyhuvud med tillhörande kropp höll på att ta sig fram genom en väldigt, väldigt trång kanal. Allt jag läst om att man inte känner av att man spricker eller att det bara känns som det bränner lite stämde inte in på mig. Det kändes precis som att jag gick sönder, och jag kunde därför inte förmå mig att krysta ”bara lite till” som barnmorskorna gång på gång uppmanade mig att göra. Min kropp sade nej, det här är inte okej, och det var väldigt svårt att jobba med värkarna då allt annat skriker åt mig att sluta.

Jag fick inte någon enskild stor ruptur, tack och lov, men många många små och några lite större överallt på insidan. Och precis så kändes det. Jag kved och var nästan hysterisk och inte alls positiv och bejakande. (Sådär så man skäms lite efteråt. Suck it up, liksom. Du håller på att föda ett barn, vad väntade du dig?) Jag sade om och om igen att jag inte kan, och jag tror att jag i ett skede till och med bad om ursäkt, ”jag är ledsen, men jag kan bara inte!”. För så kändes det. Med mitt förstånd förstod jag naturligtvis att bara jag krystar lite till så är han här, men jag kunde faktiskt inte få min kropp att trycka på mer, för den stängde av i nåt slags självförsvar. Jag hade hittills krystat stående på knäna i sängen, lutandes över den upphöjda huvudändan. Jag ville vara upprätt för att låta gravitationen göra sitt, och även om barnmorskorna ibland frågade om jag vill byta ställning kändes det bara som att ingen kunde vara bättre än nån annan, så jag fortsatte på samma sätt. Riktigt i slutet föreslog barnmorskorna ändå att jag skulle vända på mig och krysta i den ”traditionella” förlossningsställningen för att de skulle ha bättre koll och kunna hjälpa till mera. Så jag böt ställning och tror inte det tog särskilt många krystningar innan han kom ut efter det. För ut kom han ju till slut, med axlarna på tvären (nåt som troligtvis bidrog till att jag sprack som jag gjorde), efter 45 minuters krystande. Kändes inte som en lång stund, bara väldigt otrevlig ju närmare slutet vi kom.

Nåt annat folk sagt som jag verkligen inte håller med om är ”bara babyn väl är ute försvinner smärtan på en gång”. Det stämde  v e r k l i g e n  inte in på mig. Den timme (!) det tog innan allt var fixat och klart efter att babyn väl var ute (snabbkoll att babyn är frisk, navelsträngen klipps, moderkakan ska ut, och det värsta av allt: rupturerna som syddes i vad kändes som en evighet) var också riktigt, riktigt jobbig. Jag hade så ont och det sista jag ville var att ligga där och låta folk peta på mig. Under största delen av den tiden fick jag dock ha vår fina son på bröstet, vilket naturligtvis var det jag fokuserade på och det som gjorde att jag orkade. Jag svämmade inte över av moderskänslor. Mest kändes det konstigt, men så mäktigt ändå. Där var han, han som jag så länge redan känt av, men inte sett. Vår pojke!

När jag var sydd och allt var klart fick jag äntligen amma Elliot (som för övrigt inte hade nåt namn de första dagarna), vi fick den berömda matbrickan, jag duschade och kl. 23 fick vi flytta in i ett rum på avdelningen. På avdelningen har de nu för tiden inte specifika familjerum, men om det finns lediga sängar kan man önska att få ett eget rum så ens partner också kan sova där. Jag är så tacksam att det lyckades för oss den här gången, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om Erik inte fått stanna. Det skulle ha känts så fel att få vårt första barn och inte få vara tillsammans 24/7 de första dygnen. Det är en så viktig tid att dela med varandra!

De kommande dagarna var jobbiga eftersom jag var svullen och hade ont i stygnen. Jag var irriterad över att inte kunna sitta ordentligt och inte kunna röra på mig så smidigt då jag höll vårt barn. Det som ändå fascinerar mig är hur snabbt kvinnokroppen kan återhämta sig! Hade jag inte blivit sydd undrar jag hur länge jag skulle ha känt mig öm? Knappast många dagar alls. elliot-newborn-by-kavilo-photography-44Jag är också så positivt överraskad över den svenskspråkiga servicen på Kokkolas bb. Under de fem dagar jag och vi sammanlagt var där var det bara under några nattskift vi hade finskspråkig service. Jag tycker annars också att allt gick jättebra och att alla barnmorskor var trevliga och förstående. Jag har bara positivt att säga om vistelsen där!


Det var min
långa förlossningsberättelse det. Den första tiden efter förlossningen undrar man ju verkligen vem som frivilligt blir gravid igen då man vet vad som väntar, men som man ju hört så många gånger glömmer man på nåt mirakulöst sätt smärtan i takt med att man läker. Nu väntar jag ivrigt på eftergranskningen och längtar efter att få börja träna igen. Och i morgon är denna guldklimp 4 veckor gammal, säkert över ett kilo tyngre och mer än fem centimeter längre!

Foto: Kavilo Photography

Tidsbrist

Alltså det är inte lätt att hinna skriva blogginlägg med en treveckors bebis i huset! Erik har haft extramycket program den senaste veckan, så min tid har mest gått åt till att hålla Elliot nöjd, tvätta kläder i takt med att han smutsar ner dem, städa lite här hemma och vila då jag haft ro att göra det. Bloggen ligger liksom inte högst på prioritetslistan dessa dagar, tyvärr.

I lördags skulle jag vara ensam hemma med bebben i princip hela dagen, så redan innan Erik åkte iväg på jobb föreslog han att jag kollar om hans föräldrar vill komma till oss och vakta Elliot nån timme, så kan jag göra nåt annat en stund. Och visst är det skönt att få gå en sväng på stan tillsammans med syster, inleda julklappsshoppingen och hinna ta sig en kopp kaffe på ett café som avbrott i babybubblan! Då jag kom hem fick vi dessutom besök av mina morföräldrar, så en god stund hade jag sällskap och många famnar som hjälpte till. Det är så fint att bo nära våra familjer i det här skedet av vårt liv. Tänk så annorlunda det skulle vara om vi bodde kvar i Helsingfors..!