Min man

Nåt jag älskar med min man är att han kan det här med att planera överraskningar. Jag känner mej nämligen extra älskad då någon går ett steg längre än de skulle behöva för att göra nåt för mig. Att jag liksom funnits i någons tankar och att det lett till en handling av något slag. Det kan vara så enkelt som att han köper en chokladplatta eller en bukett blommor åt mig medan han är i butiken, vilket händer relativt ofta, men ibland överraskar han mig så totalt med nåt jag aldrig kunnat vänta mig att jag bara smälter lite.

Jag ska ge några exempel. Vi försöker ha en större dejt varje månad som vi turas om att planera och ofta håller vi planerna hemliga för varandra tills det väl gäller. Mer än en gång har han skämt bort mig med lyxmiddagar, shoppingturer och mysiga cafébesök under dessa dejter. Men den bästa var ändå dejtdagen som började med sminkning hos kosmetolog och som fortsatte framför kameran då vi hade vår gravidfotografering. Så roligt och så imponerande att han planerat allt i smyg tillsammans med fotografen!

Födelsedagar är andra tillfällen där han lyckats överraska stort. Vårt första år tillsammans kom han och hälsade på mig i Australien och vi firade på Guldkusten. Där, på stranden under stjärnorna, gick han ner på ett knä och gav mig en alldeles underbar (egendesignad!) ring. Förra året var vi hemma i Finland och som start på dagen skickade iväg mig på pedikyr och fortsatte sen med mera överraskningar.

Men denna gång, på min tjugosjunde födelsedag, lyckades han överraska mig mest av allt. Vi skulle iväg på caféfrukost (som i sig också var en planerad överraskning) då han säger att han parkerade bilen på framsidan av huset i stället för på vår vanliga bilplats. Jaha, tänker jag, och går lydigt runt hörnet. Ser inte den bil vi lånat av Eriks föräldrar och tänker först att den kanske står bakom den gråa Volvo som står närmast. Tar ett par steg till och inser att där inte finns någon annan bil än den. Vänder mig förbryllat (och med en aning om vad han hittat på denna gång) om, och möts av ett ”tadaaa!”.

Han hade alltså köpt oss en bil som överraskning på min födelsedag. En bil! Vi har hittills kört omkring med lånade bilar och pratat om att vi borde köpa en egen, en där barnvagnen och annat ryms in utan besvär. Vi har till och med varit och provkört några. Men aldrig i mina vildaste drömmar hade jag anat att han skulle köpa en i smyg bara för att överraska mig på min födelsedag! Han är fantastisk. lina-maternity-by-kavilo-photography-50Kavilo Photography

Annonser

Lycka

O-lycka är att jag igår natt vaknade med ont i halsen och under dagens lopp kände hur det blev värre. O-lycka är att bli sjuk lagom till julveckan, speciellt med en knappt två månader gammal baby i huset.

wp-1482139987422.jpgLycka är däremot att idag, efter en hel massa saltvattensgurglande, ingefärsshottar och varma tekoppar vakna och inse att halsen inte är sjuk längre (däremot är jag snuvig och har ont i huvudet, men det känns ändå som en förbättring)! Lycka är också att ha en man som kommer med frukost åt en på sängen då man är sjuk, och att sedan ha familjemys där tillsammans med honom och en glad baby!

Fjärde advent

Så var vi där igen. Fjärde advent. Varje år kommer den dagen lika hastigt och överraskande, fast vi redan tänt ljus tre söndagar innan.  Hoppas på att julstämningen ska infinna sig så småningom. Det skulle hjälpa om vi skulle få ett rikligt snöfall, så där så snön lägger sig vackert på alla träd och hustak. Nu tycker jag det bara är en typisk ful-vinter där ute. Kala träd och smutsig snö överallt då temperaturen växlat mellan plus- och minusgrader de senaste veckorna. I vanliga fall brukar jag önska mig snö till min födelsedag den 22:a (och faktiskt brukar det väldigt ofta snöa just den dagen). Nu har vi visserligen redan snö, men man kan ju alltid önska sig mera!

Sämsta natten

Om mitt förra inlägg handlade om en ovanligt bra dag kan den här handla om vår sämsta natt hittills. För inatt ville Elliot inte sova. Eller han ville kanske innerst inne, men av någon anledning var han gråtigare än nånsin och det var svårt att trösta honom. Jag gissar att han hade magknip och det kan man ju inte göra så mycket åt, förutom att bära honom på olika sätt, massera magen, gympa med benen och sånt.. Men sist och slutligen är man ändå ganska hjälplös. Förstås skulle han också helst vara i mammas famn, så trots att vi försökte turas om att gå runt med honom så båda skulle få (försöka) sova lite mellan varven ledde det oftast ändå till att jag måste ta över Eriks turer.

Det började så lovande på kvällen. Elliot sov i sin egen säng redan klockan tio och jag beslöt mig för att försöka börja sova i vettig tid då det för en gångs skull verkade möjligt. Men förstås, då jag precis kommit i säng och dragit täcket över mig vaknade han. Och därefter blev det bara värre. Han somnade visserligen för en stund, men vaknade en ynka timme senare, och då var det inte nådigt. Det kändes som om ingenting lugnade honom i mer än för ett par minuter och jag var så trött att jag var rädd att jag skulle somna stående om jag blundade. Ändå kan man ju inget annat än att fortsätta gå runt och runt med honom i famnen och lugna honom bäst man kan. Och till slut, vad som kändes som en evighet in på natten men som i verkligheten bara var kring kl. 02.30, somnade han. Och sov i tre långa timmar innan det var dags för mat!

Nu hoppas vi att den här natten blir bättre. Det verkar lovande, men vem vet?

Tolfte i tolfte

Idag har varit den skönaste dagen på väldigt länge. Jag vaknade där kring klockan åtta då Elliot var hungrig. Då han sen var mätt och belåten åt jag själv frukost och kröp sen ner i sängen igen för att sova lite till, som jag brukar eftersom våra kvällar blir sena då vi följer Elliots rytm. Jag kände ändå att jag var så pass pigg att det hade varit onödigt att somna om, så i stället steg jag upp och åkte iväg till butiken för att veckohandla. Snacka om att vara effektiv då man får det gjort då klockan inte ens hunnit bli halv tio!

Väl hemma hann jag i lugn och ro dricka mitt morgonkaffe och njuta av konfekten ur dagens lucka i chokladkalendern (Fazer of course) innan Erik och Elliot var redo att stiga upp. Elliot var sen på sitt gosigaste förmiddagshumör då mannen åkte iväg på jobb, och jag bestämde mig för att kolla vad min syster hade för sig, ifall vi kunde ses. Med hennes tomma schema (hon är abiturient) hann vi med ett cafébesök och lite julklappsinköp innan hon skulle tillbaka till skolan. Sen åkte jag och Elliot vidare för att hälsa på en vän som också är hemma med barn.

Det är så fint att ha vänner i liknande situation som vi kan umgås med! Jag har ju faktiskt flera vänner som har barn och är hemma mycket på dagarna, så jag måste verkligen ta mig själv i kragen och börja hälsa på folk mera, för man blir ju galen av att bara vara hemma varje dag. Tyvärr är jag riktigt dålig på att ta initiativ till besök och kaffedejter, men alltså då man väl gör det är det så värt det! Idag var det dessutom enkelt då Elliot sov genom allt, och det är skönt med den erfarenheten eftersom jag den senaste tiden känt mig stressad bara jag tänkt tanken att åka nånstans med honom och passa tider och sånt.. Men så får man väl också känna ibland antar jag. Bebisar är ju aningen oberäkneliga, om man säger så.

Nu ikväll bjöd Elliot ännu på en massa leenden, helt spontant där han låg i sittern. Som pricken på i:et efter en ack så trevlig dag! Jag försökte fånga det på bild. Resultatet blev väl sådär, men leendet på sista bilden smälter åtminstone mitt modershjärta lite. (Trasan alltid nära till hands! Babyspyor kommer då man minst anar det eller för ett ögonblick tror sig ha läget under kontroll. Ha!)wp-1481569265743.jpg

Självständighetsdag

Igår firade vi självständighetsdag hemma. Så skönt att vara hemma hela familjen! Dessutom var det så kallt att man knappast skulle ha velat gå nånstans med en liten baby. Istället bakade vi pepparkakor, som vi alltid brukat göra i min familj just den dagen. Elliot har de senaste dagarna tyvärr visat sin gnälligaste sida, så vi var tvungna att turas om att gå omkring med honom i famnen och passa på att göra det som skulle göras de korta stunder han sov eller hölls nöjd i sittern, men det är väl så livet är med en enmånadsbebis i huset. Man får ta det lite som det kommer. En lyxmiddag hann jag och Erik faktiskt äta tillsammans sent på kvällen då Elliot sov, så det var ju alldeles fantastiskt! wp-1481126480830.jpg