Förlossningsberättelse del 3

Här hittar ni del ett och här del två. Vi kom så långt som till krystningsskedet.

..krystningen, ja. Inte min bästa stund på jorden.
(Varning för en ärlig och beskrivande text! Känsliga läsare och såna som snart ska föda bör kanske inte läsa detaljerna om krystningen. ..Borde man kanske ha nåt slags filter då man skriver förlossningsberättelser? Det har åtminstone inte jag, heh.)

Många har beskrivit krystvärkarna som nästan sköna eftersom man äntligen kan göra nåt konkret och jobba med kroppen för att föda barnet. Jag kan tyvärr inte påstå att jag delar den upplevelsen. Jag har så här i efterhand då jag pratat med andra mammor insett vad ”problemet” var. Jag kommer nämligen inte ihåg krystvärkarna som särskilt smärtsamma, bara som ett enormt behov av att krysta. Det var en kraft man inte kunde ignorera, den liksom gick genom kroppen och man hade inget val, man bara måste krysta. Ju närmare babyn kom, desto större blev krystbehovet.
Men, eftersom jag tydligen ännu var ganska bedövad och inte hade ont p.g.a. själva värken kände jag däremot av en desto större smärta orsakad av det konkreta faktum att ett babyhuvud med tillhörande kropp höll på att ta sig fram genom en väldigt, väldigt trång kanal. Allt jag läst om att man inte känner av att man spricker eller att det bara känns som det bränner lite stämde inte in på mig. Det kändes precis som att jag gick sönder, och jag kunde därför inte förmå mig att krysta ”bara lite till” som barnmorskorna gång på gång uppmanade mig att göra. Min kropp sade nej, det här är inte okej, och det var väldigt svårt att jobba med värkarna då allt annat skriker åt mig att sluta.

Jag fick inte någon enskild stor ruptur, tack och lov, men många många små och några lite större överallt på insidan. Och precis så kändes det. Jag kved och var nästan hysterisk och inte alls positiv och bejakande. (Sådär så man skäms lite efteråt. Suck it up, liksom. Du håller på att föda ett barn, vad väntade du dig?) Jag sade om och om igen att jag inte kan, och jag tror att jag i ett skede till och med bad om ursäkt, ”jag är ledsen, men jag kan bara inte!”. För så kändes det. Med mitt förstånd förstod jag naturligtvis att bara jag krystar lite till så är han här, men jag kunde faktiskt inte få min kropp att trycka på mer, för den stängde av i nåt slags självförsvar. Jag hade hittills krystat stående på knäna i sängen, lutandes över den upphöjda huvudändan. Jag ville vara upprätt för att låta gravitationen göra sitt, och även om barnmorskorna ibland frågade om jag vill byta ställning kändes det bara som att ingen kunde vara bättre än nån annan, så jag fortsatte på samma sätt. Riktigt i slutet föreslog barnmorskorna ändå att jag skulle vända på mig och krysta i den ”traditionella” förlossningsställningen för att de skulle ha bättre koll och kunna hjälpa till mera. Så jag böt ställning och tror inte det tog särskilt många krystningar innan han kom ut efter det. För ut kom han ju till slut, med axlarna på tvären (nåt som troligtvis bidrog till att jag sprack som jag gjorde), efter 45 minuters krystande. Kändes inte som en lång stund, bara väldigt otrevlig ju närmare slutet vi kom.

Nåt annat folk sagt som jag verkligen inte håller med om är ”bara babyn väl är ute försvinner smärtan på en gång”. Det stämde  v e r k l i g e n  inte in på mig. Den timme (!) det tog innan allt var fixat och klart efter att babyn väl var ute (snabbkoll att babyn är frisk, navelsträngen klipps, moderkakan ska ut, och det värsta av allt: rupturerna som syddes i vad kändes som en evighet) var också riktigt, riktigt jobbig. Jag hade så ont och det sista jag ville var att ligga där och låta folk peta på mig. Under största delen av den tiden fick jag dock ha vår fina son på bröstet, vilket naturligtvis var det jag fokuserade på och det som gjorde att jag orkade. Jag svämmade inte över av moderskänslor. Mest kändes det konstigt, men så mäktigt ändå. Där var han, han som jag så länge redan känt av, men inte sett. Vår pojke!

När jag var sydd och allt var klart fick jag äntligen amma Elliot (som för övrigt inte hade nåt namn de första dagarna), vi fick den berömda matbrickan, jag duschade och kl. 23 fick vi flytta in i ett rum på avdelningen. På avdelningen har de nu för tiden inte specifika familjerum, men om det finns lediga sängar kan man önska att få ett eget rum så ens partner också kan sova där. Jag är så tacksam att det lyckades för oss den här gången, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om Erik inte fått stanna. Det skulle ha känts så fel att få vårt första barn och inte få vara tillsammans 24/7 de första dygnen. Det är en så viktig tid att dela med varandra!

De kommande dagarna var jobbiga eftersom jag var svullen och hade ont i stygnen. Jag var irriterad över att inte kunna sitta ordentligt och inte kunna röra på mig så smidigt då jag höll vårt barn. Det som ändå fascinerar mig är hur snabbt kvinnokroppen kan återhämta sig! Hade jag inte blivit sydd undrar jag hur länge jag skulle ha känt mig öm? Knappast många dagar alls. elliot-newborn-by-kavilo-photography-44Jag är också så positivt överraskad över den svenskspråkiga servicen på Kokkolas bb. Under de fem dagar jag och vi sammanlagt var där var det bara under några nattskift vi hade finskspråkig service. Jag tycker annars också att allt gick jättebra och att alla barnmorskor var trevliga och förstående. Jag har bara positivt att säga om vistelsen där!


Det var min
långa förlossningsberättelse det. Den första tiden efter förlossningen undrar man ju verkligen vem som frivilligt blir gravid igen då man vet vad som väntar, men som man ju hört så många gånger glömmer man på nåt mirakulöst sätt smärtan i takt med att man läker. Nu väntar jag ivrigt på eftergranskningen och längtar efter att få börja träna igen. Och i morgon är denna guldklimp 4 veckor gammal, säkert över ett kilo tyngre och mer än fem centimeter längre!

Foto: Kavilo Photography

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s