Small talk

Idag var jag på långpromenad med Elliot i vagnen. Det kändes som vår i luften efter morgonens regn och med solen som sken genom det tunna molntäcket. (Nu på eftermiddagen skymtade jag dessutom min andra regnbåge för januari. Inget typiskt midvinterväder direkt, men jag klagar då inte! Hellre plusgrader och regn än -15 och snö.)

Då jag nästan var hemma såg jag att en annan mamma med barnvagn kikade åt mitt håll där hon gick. Hon stannade till en bit framför mig och såg på mig där jag kom gående, så jag log och hälsade lite försiktigt medan jag inte riktigt visste om jag skulle gå förbi eller om hon tänkte säga nåt. Jag var nästan förbi henne då hon plötsligt säger att det är trevligt att se någon annan som också är ute och gå med sin baby. Jaa, svarar jag och ler sådär artigt, men typisk finländsk som jag är kunde jag fortfarande inte riktigt läsa av situationen. Man småpratar ju inte så ofta med främlingar på gatan liksom, och small talk på finska är verkligen inte min grej, tyvärr. Men då hon fortsatte med att fråga om Elliot insåg jag att småprat nog var just det hon ville.

Hon berättade att hon och hennes familj nyss flyttat hit från en annan ort, och jag antar att hon inte känner någon här ännu och tog chansen att prata lite mammaprat med någon i samma sits. Så vi pratade en liten stund, men jag hade gått länge, hade varmt och ville egentligen bara hem (dåliga ursäkter jag vet, men så var det), så efter en stund ursäktade jag mig och sade att jag tyvärr måste vidare. Jag sade att jag hoppas de ska trivas här och att vi kanske ses här på gatorna igen, för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga.

Men jag undrar om jag borde ha gjort nåt mer? Hon ville kanske lära känna en annan mamma eller ha nån att promenera med ibland? Borde jag ha gett henne mitt nummer eller bjudit dem hem till oss nån dag? Jag är så dålig på såna situationer och så bekväm av mig att jag helst inte stiger så många steg utanför min bekvämlighetszon. Men nu hoppas jag på att jag träffar henne igen, för den här gången skulle vi ju redan vara lite mera bekanta. Då skulle jag kanske kunna bjuda med henne till föräldra-barngruppen eller åtminstone ge henne mitt nummer och säga att vi kan gå ut och gå tillsammans nån dag.

Så ofta kan jag ogilla vårt finländska sätt och dessutom vara störd på att inte kunna prata med alla på mitt modersmål. För fast jag pratar finska helt okej så är jag aldrig riktigt mitt riktigaste jag på ett annat språk. Nån som känner likadant?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s